SSU:s ordförande Jytte Guteland medverkade igår i SVT:s morgonsoffa där hon klargjorde varför hon stödjer den FN-mandaterade styrkan i Afghanistan och den svenska truppnärvaron.
Idag skriver jag, som SSU:s internationella ledare, på Newsmill om varför socialdemokraterna borde fatta beslutet ikväll på kongressen att vi ska ställa upp med svensk truppnärvaro inom ramen för FN-beslutet. Artikeln på Newsmill går att läsa här, och texten finns också nedan.
Afghanistan är en brännhet fråga internationellt, nationellt och inte minst i vårt eget parti. Situationen är mycket komplex, och den vardag som möter de afghanska medborgarna är allt annat än enkel. Snart fattar den socialdemokratiska partikongressen beslut om den svenska truppinsatsen i Afghanistan. Det skriver JOHAN BÜSER, internationell ledare i SSU:s förbundsstyrelse.
Talibanregimen satte skräck i en hel värld. Deras brutala regim med omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och grov diskriminering av kvinnor var en skamfläck för den mänskliga civilisationen. 2002 fattade den dåvarande socialdemokratiska regeringen beslutet att Sverige ska ingå i den FN-mandaterade styrkan, ISAF, för att garantera fred, stabilitet och respekt för mänskliga rättigheter. SSU:s ordförande Jytte Guteland medverkade under gårdagen i SVT:s morgonsoffa där hon framförde att säkerheten är nödvändig för att den civila uppbyggnaden ska kunna genomföras.
Vi är medvetna om att det finns delade uppfattningar om Sveriges insats i Afghanistan och beslutet att skicka soldater. Samtidigt har insatsen ett tydligt FN-mandat. Visst kan man problematisera FN-systemet och dess brister, och FN:s reformering är något som SSU redan arbetar för. För min del kokar det ändå ner till att FN är det samlande organ för världssamfundet som ska fatta beslut om militära interventioner. Alternativet skulle vara en rättslös värld, där den världspolitiska dagordningen lämnas till enskilda stormakter. Det kan vi aldrig acceptera.
Tillsammans med cirka 40 andra länder deltar Sverige idag i insatsen i Afghanistan. Stora civila insatser kommer att behövas. Humanitärt bistånd såväl som satsningar för att stärka demokrati, infrastruktur och ett fungerande rättsväsende är avgörande för det afghanska samhället. För att de civila insatserna och biståndet ska få önskvärd effekt är det emellertid avgörande att det finns en någorlunda stabilitet i landet, och i nuläget är vår bedömning att de militära insatserna är nödvändiga och att Sverige bör ställa upp. Bedömningar måste göras efter rådande säkerhetspolitiska läge, men på sikt måste det övergripande målet vara att demilitarisera Afghanistan och samtidigt förstärka de civila insatserna. Där är vi inte än. Den militära närvaron behövs i nuläget, samtidigt som de civila insatserna måste prioriteras högre än idag.
Den socialdemokratiska partikongressen fattar snart beslut om Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Jag menar att det vore olyckligt om kongressen skulle landa i att den önskar ett svenskt tillbakadragande. Sverige och svensk socialdemokrati är vana att ta ansvar globalt. Det är min fasta övertygelse att vi borde göra också denna gång genom FN-insatsen i Afghanistan.
Världssamfundet har många gånger svikit och passivt sett på när etniska rensningar, inbördeskrig och kränkningar av mänskliga rättigheter har fått ske. Rwanda, Balkan och Darfur är exempel på detta. Vi får inte svika Afghanistan.
