SSU:s förbundsstyrelse fick i år två julklappar i form av böcker. Den ena var Pär Nuders bok ”Stolt men inte nöjd” som kom ut i höstas och som fick en hel del uppmärksamhet på grund av beskrivningarna av Göran Perssons och Mona Sahlins ledarskap.
Medan jag har åkt tåg eller flugit har jag passat på att ta vara på tiden genom att läsa Nuders bok. Pär Nuder själv beskriver den som ”en kärleksförklaring till politiken”, och det må så vara. Många av de tankegångar och politiska analyser i den drygt 300-sidiga boken är väl genomtänkta och briljanta. Mannen är intelligent och skarp. Detta får ses som kärleksförklaringen.
Politik och engagemang handlar ofta om känsla och nerv. Många politiker är känslomänniskor som kräver mycket utrymme. Göran Persson har exempelvis beskrivit sig själv som en känslomänniska med ett vekt hjärta.
”Stolt men inte nöjd” ger också utrymme för besvikelser. Besvikelser som omfattar det hårda klimat som ibland kan prägla politiken och om vänner som har svikit. En del recensenter har menat att boken är bitter och att den har skrivits för kort tid efter att de beskrivna händelseförloppen har ägt rum. Vad man än vill kalla det, så är det Pär Nuders perspektiv på saker och ting som framkommer, och som faktiskt värvas med kloka politiska analyser emellanåt. Många biografier brukar annars falla på att man tycker att de är överdrivet tillrättalagda och tillgjorda, men den här boken sticker milt sagt ut. Och i ärlighetens namn, är vi inte alla människor som på olika sätt under livets hårda resa möter såväl medgångar som motgångar, kamratskap och svek?
Utdrag ur boken:
”Det första decenniet mellan 1977 och 1987 var roligast. Jag var tonåring och SSU-lokalen blev min ungdomsgård. Studiecirklar, kurser och konferenser – det låter knastertorrt och nördigt, men under grundkurserna i marxism och mötesteknik på kursgårdar och i källarlokaler föddes en svårslagen gemenskap”.
Om SSU.
”Det gjorde inte Göran Persson gladare. Han ville att jag skulle följa med honom till finansdepartementet och bli planeringschef på heltid. Men jag var inställd på riksdagen. Efter det beskedet talade han inte med mig på över ett år. Vårt samarbete lades på is. … När Ingvar Carlsson meddelade sin avgång hade Göran Persson och jag knappt talat med varandra på ett år. Varje torsdag, då han stod utanför mitt rum på statsrådsberedningen, vände han demonstrativt bort huvudet”.
Om sin komplicerade relation till Göran Persson som också beskrevs som ”brothers-in-arms”.
”Men rätt och orätt är intimt förknippade med varandra. För att kunna skipa rätt måste man försöka förstå varför någon begår orätt – hur avskyvärt det orätta än är. Hur illa vi än tycker om Hamas och islamistisk fanatism, hur fel vi än må tycka att rabiata ultraortodoxa judiska bosättare har, så måste vi försöka förstå varför de tänker som de tänker, och varför de gör som de gör. Det är där vi måste börja. Kalla det inlevelseförmåga, empati. Eller kalla det att försöka gå igenom den trånga porten, den som Jesus sade leder till livet. Vägen till fred har alltid gått genom trånga portar. Det finns ingen enkel, ren, fred, ty där det finns människor finns det olika uppfattningar och olika traditioner vilka leder till motsättningar”.
Om utrikespolitiska perspektiv.
”Som så många gånger förr gick jag några meter bakom Göran Perssons breda ryggtavla. Men den här gången insåg jag att det inte var någon idé att följa efter. Jag såg honom försvinna i folkhavet. Han behövde mig inte längre. Det var över”.
Om slutet på ett tio års långt samarbete.
