För en liten stund sedan kom beskedet att Sydafrikas president Thabo Mbeki avgår. Mbeki, som är Nelson Mandelas efterträdare och president sedan 1999, får nu ge vika för den politiske motståndaren Jacob Zuma. Redan i december 2007 visade sig den djupa spricka som råder inom regeringspartiet ANC (som har stöd av drygt 70% av den sydafrikanska befolkningen). Då blev Zuma partiledare för ANC, och Mbeki tvingades bort men kvarstod som Sydafrikas president. Nu förändras även det.
Jacob Zuma har ett mer uttalat stöd bland framförallt ANC youth league, fackföreningsrörelsen COSATU och det kommunistiska koalitionspartiet. Mbeki utpekas av kritiker att tillhöra högerfalangen inom partiet, och för att ha gjort alltför lite för att bekämpa de klassklyftor som arvet efter apartheidregimen har efterlämnat.
Zuma har stått anklagad för omfattande korruption och mutanklagelser. Han har också varit våldtäktsanklagad för att ha våldtagit en av sina vänners döttrar som för övrigt var HIV-smittad. Jacob Zuma anses ha haft kännedom om flickans HIV-status, och blev under upseendeväckande former friad då det tolkades att flickan frivilligt medgett samlag.
Sett ur mitt perspektiv är Mbekis avgång tragisk. Det lär bli svårare för Sydafrika att få förtroende i ett internationellt perspektiv, och Zumas radikalitet kan vara en strategisk fasad. Nog för att Mbeki har misslyckats på ett flertal punkter, och här tänker jag främst på de misslyckade insatserna och den bristande handlingskraften vad gäller en effektiv bekämpning av HIV/AIDS-pandemin. Flatheten mot Zimbabwes despotiske president Robert Mugabe är ytterligare ett exempel på Mbekis bristande demokratiska och moderna ledaregenskaper.
I jämförelse med Jacob Zuma framstår Mbeki ändå som den betydligt mer sympatiske, pragmatiske och bättre presidentkandidaten. En ledare som står för radikala idéer kan aldrig förverkliga sin politik genom att själv vara ett dåligt exempel som en tvivelaktig figur. När Zuma nu tar över, kommer ANC för första gången vara ett väldigt splittrat parti där idealen har fått ge vika för makten. Det är djupt tragiskt för oss som hoppas på att Sydafrika ska bli den demokratiska och framgångsrika regionala motor som Afrika söder om Sahara såväl behöver.
