Johan Lönnroth, tidigare Vänsterpartiets vice ordförande under Gudrun Schymans ledarskap, undervisar idag vid Göteborgs universitet. Han är docent i nationalekonomi, och just nu föreläser han på den kurs som jag går.
Lönnroth var i mångt och mycket den som ansvarade för utformningen av Vänsterpartiets ekonomiska politik, och hade en avgörande betydelse under de förhandlingar och för den ekonomiska politik som fördes under de Socialdemokratiska regeringsinnehaven under 1990- och 2000-talet. Han tillhörde de krafter inom Vänsterpartiet som jag personligen känner sympati med, och den destruktiva utveckling som Vänsterpartiet har tagit under senare år är beklaglig.
Idag visade Lönnroth med hjälp av statistik att de globala klassklyftorna minskat under de senaste åren, tvärtemot vad många tror. Däremot är det viktigt att skilja på äpplen och päron. Statistiken avser alltså klassklyftor mellan stater, men tittar man på statistiken inom länderna kan man utläsa en tydlig trend. I princip samtliga länder ökar klassklyftorna internt, d v s de klyftor som mäts innanför nationalstatens gränser. Hänger ni med?
Utifrån dessa slutsatser hävdar Lönnroth att trots generösa omfördelningssystem, som den nordiska modellen exempelvis har praktiserat, räcker inte den nationella politiken till. I en globaliserad värld blir nationens möjligheter alltmer begränsade, och därför blir politikerna på nationell nivå ofta handlingsförlamade när det gäller att kunna möta kommande utmaningar. Nationen har i ett ekonomiskt perspektiv alltmer spelat ut sin roll. Lönnroth efterlyser därmed exempelvis skatter på en högre nivå än den nationella, ett exempel är den s k Tobinskatt som SSU stödjer (Naturligtvis under förutsättning att man kommer åt de s k skatteparadisen). Med andra ord: Fler globala omfördelningssystem.
Lönnroth tror också att EU kan spela en viktig roll, om EU används på rätt sätt i det här sammanhanget. Hans tidigare motstånd gentemot den europeiska unionen har svängt, och han ser bland annat östutvidgningen som ett tecken på att unionen utvecklats i en riktning som han inte hade förväntat sig. Kraven på folkomröstning samt ett villkorande av ratificeringen av Lissabonfördraget är däremot, till skillnad från exempelvis Lars Danielssons ståndpunkt som jag presenterade häromdagen, något som Lönnroth står för.
Återigen, det är alltid intressant att lyssna på duktiga och kunniga människor med olika perspektiv. Nu blir det, för min del, att åka till Liseberg för ett möte där vi ska diskutera tillväxt och den upplevelsebaserade industrin på Sveriges framsida.
