De senaste veckorna har det varit mycket rapporteringar om mord i media. Inte minst har fallet Engla blivit en nationell angelägenhet, och det har uppmärksammats genom brev, tända ljus, manifestationer, tysta minuter och ett enormt pådrag där mördaren Anders Eklund dagligen figurerat i medierna. Det ofattbara skapar intresse, och sjukliga beteenden och ageranden är svåra för gemene man att förstå sig på.
Alla mord får inte samma uppmärksamhet i medierna, och tilldrar sig inte lika stort intresse. Särskilt inte de som utförs av missbrukare. Om en äldre missbrukare mördar en annan missbrukare får det nästan ingen uppmärksamhet alls.
För ett tag sedan bevittnade jag en mordrättegång vid Göta Hovrätt. Jag har aldrig tidigare varit på en mordrättegång, och den upplevelsen berörde mig starkt. Det mord som hade utförts var på många sätt både bestialiskt och djupt tragiskt. Enligt tingsrätten var det partnern till den mördade som utförde dådet, detta efter att ha levt i en nära relation i decennier. Mordet hade genomförts i hemmet. Under rättegången visades bilder på offret, på såren och på den vävnad som trängt ut. Samtidigt lästes utdrag från förhör, obduktionsprotokoll och personliga och intima detaljer upp.
Vi har en offentlighet i Sverige som gör att det är möjligt att också för allmänheten bevittna sådana här rättegångar. Ibland finns det dock en klausul som medger lyckta dörrar, om särskilda förhållanden föreligger. Att följa olika typer av rättegångar är intressant. Att däremot inse att verkligheten därute är djupt tragisk, grym och orättvis är däremot betydligt svårare att förstå och ger en kalla kårar. Vi människor är begåvade med många egenskaper och kan använda dem till goda syften. Det finns också skrämmande exempel historiskt och i nutid vad vi människor är kapabla till att göra. Och visst är det tragiskt. För innerst inne är vi trots allt alla människor med samma grundläggande behov.
