Igår kom beskedet att Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin (m) avgår. Axén Olin har för många varit kontroversiell, samtidigt som hon har uppskattats av moderata kärnväljare i Stockholms-regionen. Stockholmsregionen och dess politik och förutsättningar skiljer sig på många sätt från Göteborgs, och det politiska landskapet har på senare tid präglats av borgerliga framgångar.
Axén Olins och moderaternas politiska resultat har inte imponerat. Underskott, utförsäljningar och privatiseringar har kännetecknat det moderata alternativet i huvudstaden. Vad Axén Olins avgång beror på tänker jag inte spekulera i allt för mycket, men det kan konstateras att en ansträngd personlig situation med hänvisning till familj och alkoholproblem har varit avgörande för hennes avgång.
Politiken är speciell. Mona Sahlin uttryckte en gång att hon älskade sitt parti. De flesta människor som på något sätt går in i politiken fortsätter sedan livet igenom i att vara aktiva samhällsmedborgare med kopplingar till politik och föreningsverksamhet. Kanalerna och engagemanget kan skifta, men likväl ligger det oftast kvar i ens liv på ett eller annat sätt.
Politiken är på många sätt nästintill schizofren. Samtidigt som man får så mycket tillbaka, krävs det också att man ger mycket. Tid och engagemang. Man har förväntningar på sig. Det är stimulerande, utvecklande, och roligt. Den kamratskap och gemenskap som man bygger är på många sätt unik – och påminner om den gemenskap man bygger inom en idrottsförening, ett lag eller liknande. Fast ändå inte, politiken ger på något sätt ytterligare dimensioner. Att vara politiskt aktiv ger också möjligheter till att förstå hur människor fungerar – på gott och ont. För oss människor som sociala varelser intresserade av omvärlden kan politiken och dess verksamhet uppfylla flera av de behov som också psykologen Maslow nämnde i sin världsberömda så kallade behovstrappa (se behovshierarkin).
Politik kan också vara hårt. Det kan handla om att inte bli hörsammad, men det finns också en risk att man blir fullständigt uppslukad genom sitt engagemang och får svårt att få tiden att räcka till. Många politiker ställs inför orimliga krav om att leverera och prestera. Det kan bli ett högt pris, och för att hitta den rätta balansen handlar det hela tiden om att prioritera. Precis som i alla andra branscher, företag och organisationer finns det människor som hamnar snett och fel.
Många av de människor som aldrig engagerat sig förstår inte hur människor frivilligt kan offra så mycket av sin tid till sitt engagemang. Det handlar om dagar, kvällar och helger. Hade det inte varit så fantastiskt som det är att vara politiskt aktiv, hade folk självklart inte stannat kvar.
Men folk måste vara som de är. Och ibland behöver man stanna upp, ta paus och reflektera över vad det är som man egentligen vill och vad det är som man vill prioritera. Förmodligen är det vad Kristina Axén Olin behöver.
Varje människa är mer värd än bara det som hon presterar. Och det stora med oss är inte att aldrig falla – det är att kunna resa sig varje gång.
1 kommentar
april 21, 2008 kl 12:53 e m
Ja Stockholm var ju lysande under ert styre…. Ni körde landet i botten på alla områden fint jobbat!