God Jul! :)

Nedräkningen har börjat…

Både för julen och för valåret 2010. Jag ser fram emot båda. Trodde för en gångs skull att jag skulle få ett långt välbehövligt jullov efter ett arbetsamt år. Så blir det inte. Troligen tillbaka i Göteborg redan den 27:e december och full fart fram till den 13:e januari (med undantag för nyårsafton då) med vår avhandling om apartheid ur ett rättsligt perspektiv.

Det blir några dagar ledigt i alla fall. 5 stycken i alla fall. Inte så tokigt ändå. Men året när sossarna kommer tillbaka blir garanterat ett spännande år. Det historiska året 2010. Det ser jag fram emot.

IUSY Climate Change Meeting och jul på Bommersvik

Johan Büser och Jytte Guteland i Köpenhamn.

Det har varit fullt upp senaste tiden. Efter Bryssel åkte jag vidare till Köpenhamn för att bland annat delta i IUSY climate change meeting. Vi passade också på att träffa övriga nordiska förbundsledningar och DSU:s (Danmark) Anne Paulin som är internationell sekreterare för danska SSU blev nominerad till IUSY:s presidium.

Jag satt med i en draft committee och antecknade vad som sades i debatten, för att sedan göra ett uttalande. Jytte Guteland (SSU) och Martin Henriksen (AUF, Norge) med flera framförde sina krav för att nå klimatmålen. På mötet talade också Helle Thorning-Schmidt, partiledare för Socialdemokratena i Danmark, och Poul Nyrup Rasmussen, f.d. socialdemokratisk statsminister i Danmark och nu ordförande för PES, socialdemokraternas paraplyorganisation i Europa. Läs mer här på SSU:s hemsida.

Har också hunnit med Bommersviks årliga julfest. Alltid ett lika fantastiskt julbord varje år. Efter det känner man att man inte behöver mer julmat.

Och nu lyfter det i opinionen. Först SCB:s mätning som gav de rödgröna dryga 50 procent, och idag kom SIFO:s mätning som drygar ut ledningen ännu mer. 52 procent för de rödgröna, 40 procent för de blå. Äntligen börjar folk få upp ögonen för vad alliansen gör och vad deras politik innebär. Att cancersjuka, döende människor tvingas ut att arbeta enligt sociallagstiftningen är en skam för välfärdslandet Sverige som kan bättre.

Hemma i Göteborg igen. Riktigt skönt. Till och med så längtar jag efter tentapluggandet kommande vecka. Kul att träffa civila vänner igen.

SSU på Human rights day

Läs här.

Klimatmöte i Köpenhamn

Vaknade imorse och blev riktigt glad för en gångs skull när man såg Aftonbladets huvudnyhet om att de rödgröna hade bildat regering idag om det hade varit val. Artikeln finns att läsa här.

Ikväll sätter jag mig på tåget ner till Köpenhamns klimatmöte. Under morgondagen så kommer jag och Jytte också att träffa ledningarna för övriga nordiska socialdemokratiska ungdomsförbund. SSU:s hemsida uppmärksammar vårt deltagande här.

Human rights day

Idag har jag gjort följande uttalande på ECOSY:s hemsida som du hittar här.

Today is Human Rights Day. The focus this year is on non-discrimination. Even though the well-known phrase stated in the Declaration on Human Rights, which says that ”All human beings are born free and equal in dignity and rights”, millions of people are facing discrimination also in the 21st century.

The High Commissioner is celebrating Human Rights Day in South Africa, and stresses her compassion for universal human rights by saying: Our main objective is to help promote discrimination-free societies and a world of equal treatment for all”

The realisation of all Human Rights, no matter where you are in the world, must be fulfilled. The Human Rights includes different dimensions, and all dimensions need to be taken into account in the political landscape. Human rights are including social, economic and cultural rights as well as civil and political rights.

-Fighting for human rights has always been one of the main priorities for our political family, including ECOSY, as a whole. Without human rights, a social democratic and socialist society will never be achieved. Our struggle for human rights must be lively and strong, and even though we are facing violations on human rights throughout the world, we must never loose our political compass to fight discrimination no matter what, says Johan Büser (vice president of ECOSY from Sweden).

Bryssel med Åsa Westlund och Olle Ludvigsson

Om några timmar åker jag och Sanja från Bommersvik till flygplatsen för att möta upp de andra Göteborgarna. I eftermiddag flyger vi till Bryssel. Det kommer att bli riktigt kul, på programmet står bland annat träff på LO/TCO:s kontor med mera. Dessutom får vi träffa våra europaparlamentariker, med kopplingar till såväl Göteborg som Anderstorp, Olle Ludvigsson och Åsa Westlund. Det lär bli en hel del diskussioner om miljöfrågor och arbetsrätt.

Bommersvik, Bryssel, Göteborg och Köpenhamn

Mycket som händer nu. För tillfället befinner jag mig i Bommersviks matsal och äter frukost innan dagens möte med SSU:s förbundsstyrelse börjar. Vi ska bland annat fatta beslut om var SSU:s valläger till sommaren ska äga rum med över 1000 deltagare. Det står mellan Landskrona, Strömstad och Visby. ECOSY:s byrå fattade beslut igår att ECOSY summer camp ska vara i Bulgarien till sommaren.

Imorgon åker ett gäng från Göteborg till Bryssel i dagarna tre, ska bli mycket intressant att besöka min gamla hemstad

På onsdag blir det Göteborg för lite arbete, sedan bär det av till klimatmötet i Köpenhamn där jag tillsammans med Jytte ska medverka med kommunikationslaget. Vi kommer också att passa på att ha ett möte med FNSU där med övriga socialdemokratiska ungdomsförbund.

Veckan avslutas sedan med SSU-förbundets julfest på Bommersvik. Fullt upp kan man säga!

Obama ger tydligare besked om Afghanistan

Obama har nu som USA:s militära överbefälhavare meddelat ett en strategi för ett tillbakadragande ska ses över. Ett amerikanskt tillbakadragande är tänkt att inledas under 2011. I nuläget förstärker man dock trupperna från USA:s sida med 30 000.

Jag tillhör dem som stöder den militära närvaron i Afghanistan. Civila insatser kräver säkerhet. Och FN-systemet ska vara den som fattar beslut om militära interventioner och fredsbevarande insatser inom ramen för världssamfundet. I nuläget finns det inga alternativ. Att bara lämna Afghanistan är inget alternativ i nuläget, varken för Sveriges del eller för världssamfundets. En tydligare strategi har dock efterfrågats länge, och att Obama ger något tydligare besked är välkommet. Men långt ifrån tillräckligt.

Läs mer här.

Vatten som mänsklig rättighet

Nedanstående text är ett PM som jag har skrivit angående vattenförsörjningen i världen och synen på vatten som mänsklig rättighet. Privatiseringar av resurserna har också legat på agendan.

Inledning

Vattenförsörjningen i världen är ett stort problem. 1 miljard människor har inte tillgång till rent vatten, och detta hör ihop med fattigdom och ojämlika livsvillkor mellan människor. Den största andelen fattiga utgörs av kvinnor, och majoriteten av dem som drabbas hårdast av bristen på vatten är kvinnor.

På senare år har vattenprivatisering världen över uppmärksammats. Mäktiga politiska institutioner som USA och EU driver på för liberaliseringar av vattentillgångarna. Flera stora företag har intressen i att expandera genom ytterligare privatiseringar och många har inte råd med vatten på grund av de priser som råder. Detta har på många sätt väckt motstånd bland olika sociala rörelser och individer världen över. I flera uppmärksammade fall har civil olydnad använts i form av demonstrationer, ockupationer och sabotage. Olika politiska intressen väljer att betrakta problematiken utifrån deras ideologiska glasögon.

I mitt PM kommer jag att föra ett resonemang kring synen på rättigheter. Hur påverkar olika intressen och ideologiska synsätt rätten? Anses vissa rättigheter vara viktigare än andra? Har politiska prioriteringar någon betydelse för att rättigheterna efterlevs? Finns det en förpliktelse att uppfylla FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Hur ser jag på den otillräckliga vattenförsörjningen med privata aktörer?

Ovanstående frågor kommer mitt PM att behandla, först med en redogörelse med tillämpliga rättsteorier och avslutningsvis slutsatser med utrymme för min syn på problematiken.

Redogörelse

Vår värld är på många sätt ojämlik. En ojämlik fördelning av ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital sammanfaller med olika rättigheter. Vilka rättigheter talar vi om, och vilka rättigheter är centrala? Det har varit en avgörande frågeställning för rättsteoretiker av olika ideologiska kulörer under lång tid. Dels för att rättigheter ofta anses definiera individen; dess förutsättningar och dess väsen, men också för att det ligger starka ideologiska, politiska och ekonomiska intressen beroende på vilket perspektiv som till slut kommer att segra. Kan ett perspektiv på rättigheter befästas och bli hegemoniskt?

Synen på vår omvärld och på våra rättigheter bottnar i våra, ofta omedvetna, normföreställningar och är beroende av vilka ideologiska ”cyklopglasögon” som vi bär och medvetet eller omedvetet väljer att betrakta världen utifrån. Normer får betydelse samhälleligt såväl som rättsligt och politiskt. Ibland sammanfaller de, ibland skiljs de åt. Väljer man att rättskritiskt betrakta olika författningar, olika staters rättsordningar och det internationella samfundet (däribland FN-deklarationerna) är det rimligt att ta hänsyn och medvetandegöra de intressen, normer och prioriteringar som dessa ger uttryck för. Detta gäller även för diskussionen om vattenförsörjningen och den internationella rätt som utformas för att garantera tillgång till jordens vattentillgångar. Det finns flera perspektiv på rätten; är rätten skapad utifrån ett neutralitetsperspektiv, ett konsensusperspektiv eller ett konfliktperspektiv? Det senare perspektivet är ett perspektiv som många rättskritiker inom rättsvetenskaperna utgår ifrån, att rätten i själva verket är en kodifiering av maktintressen, nationellt och globalt.

Det marxistiska perspektivet är ett relativt tidigt rättskritiskt perspektiv. Där anses rätten fungera som en överbyggnad av samhällets, eller världssamfundets, ekonomiska bas. Strukturen avspeglas i den överbyggnad som reser sig och som kännetecknas av en återspegling av de dominerande politiska och ekonomiska intressena, dess produktionsförhållanden och sociala villkor. Därför kan man inte skilja rätten från basen, rätten har inte någon självständig historia utan följer samhällsutvecklingen. Enligt ett marxistiskt synsätt bör rätten främst ses ur konfliktperspektivet, med olika intressen som ställs mot varandra, en tes mot en antites som bildar en syntes. De som slutligen definierar rätten är de rådande eller tillfälliga eliter som styr samhället och som har möjlighet att göra rättsliga och politiska prioriteringar. Det marxistiska perspektivet har vidareutvecklats av flera rättskritiska rättsvetenskaper från att främst fokusera på klassbegreppet till att också väga in andra variabler som kön och etnicitet.

Är då vatten en rättighet som alla människor borde ha tillgång till? FN erkänner vatten som en mänsklig rättighet, ändå saknar en stor andel av jordens befolkning tillgång till vatten. Varför är det så? Beror det på att det finns politiska intressen som inte prioriterar den rättigheten? Är vatten en social rättighet som ska garanteras varje människa? Och i så fall av vem?

Enligt ett nyliberalt perspektiv är det framförallt de negativa, liberala rättigheterna som ska garanteras, och då i huvudsak frihet från någonting, t ex frihet från staten och statlig intervention. Liberaler betonar individens autonomi och den skyddade sfären av den personliga integriteten prioriteras. Tillsammans med de aktiva, politiska rättigheterna har de negativa rättigheterna kategoriserats som den första generationens rättigheter.

De positiva rättigheterna som fokuserar på rättigheter till någonting, bygger på tanken om statlig intervention och att stat, kommun eller världssamfund ska garantera och uppfylla rättigheter som ofta har formulerats som krav. De positiva rättigheterna har blivit omnämnda som den andra generationens rättigheter, och har bland annat på grund av sin senare tillkomst ansetts mindre viktiga än de negativa. Ronald Dworkins trumfteori, som hävdar att vissa rättigheter övertrumfar andra, är intressant. Politiska och negativa rättigheter har i västvärlden många gånger viktats tyngre än de positiva rättigheterna. Den diskussionen har dessutom haft en kraftig ideologisk laddning, framförallt under kalla kriget och fram till murens fall 1989. Med tiden har den ideologiska diskussionen kring rättigheter nyanserats, den är idag mer heterogen. Samtidigt har det liberal-demokratiska exemplet befästs som hegemoniskt styrelseskick i stora delar av såväl öst som väst. Dessutom består konflikten i synen på rättigheterna till viss del fortfarande i den politiska diskursen: Ska de politiska, individuella friheterna sättas främst? Eller ska de positiva rättigheterna sättas främst på bekostnad av de förstnämnda? Eller ska de komplettera varandra?

Det har ofta varit enklare att motivera de negativa rättigheterna, eftersom de positiva rättigheternas komplexitet ligger i att statens eller världssamfundet förpliktigas till att hjälpa vissa grupper, och att det sker på bekostnad av andras intressen, genom ett högre skatteuttag eller exempelvis en omfattande välfärdsstat som inte heller i vårt eget land har varit fri från konflikter. Ett omfattande socialförsäkringssystem kostar mer för enskilda individer än yttrandefrihet eller demokrati. Individens autonomi ställs mot statliga interveneringar och välfärdspolitiska mål. De positiva rättigheterna kan även ifrågasättas ur ett korrelationsteoretiskt perspektiv; om man har ett krav, d v s ett krav på en social rättighet, bör det enligt korrelationsteorin motsvaras av en plikt. De positiva, sociala rättigheterna som ofta har varit kopplade till välfärdsstaten har många gånger varit generellt utformade, och den så kallade free-rider problematiken är bekant i den offentliga debatten. Därmed har inte alltid de positiva rättigheterna med kravmässiga drag alltid motsvarats av en plikt, d v s en motprestation. De negativa friheterna har inte på samma sätt kunnat kritiseras ur ett korrelationsteoretiskt perspektiv eftersom friheter inte, enligt Hohfeld som har utarbetat teorin, är korrelerade till plikter. Friheter är snarare korrelerade till frånvaron av ett krav eller till ”icke-rättigheter”. På samma sätt skulle man kunna argumentera för att tillgången, rättigheten och kravet till vatten måste motsvaras av plikten, skyldigheten och motprestationen i form av exempelvis betalning till de företag som bygger ledningar och ansvarar för distributionen av vattenreserverna.

Olikt många liberala tänkare menar Amartya Sen att de liberala teorierna som har varit alltför fokuserade på de negativa rättigheterna ofta missar de sociala målen, och menar att de bör tillerkännas ett större värde. Varför ska sociala mål som kan handla om liv eller död, alltid hamna i skuggan av de personliga friheterna? Sen menar att oerhörda svältkatastrofer som orsakar enormt lidande kan inträffa i princip utan att några klassiska liberala friheter kränks. Martha Nussbaum kompletterar Sens teori med viktiga sociala rättigheter som grund för centrala mänskliga förmågor. Sens och Nussbaums teorier ska troligen inte ses som ett ifrågasättande av de liberala rättigheterna, utan snarare som att de vill tillerkänna de sociala, positiva rättigheterna en större legal tyngd. Deras kritik bottnar främst i en kritik mot att flera liberala tänkare som exempelvis Nozick och Rawls i alltför hög utsträckning har värnat de individuella, negativa fri- och rättigheterna utan att ha satt in dem i ett sammanhang och utan att ta hänsyn till konsekvenserna till det, för att använda ett rättssociologiskt begrepp, landskap som de landar i.

Idag ställer EU, USA och flera aktörer med inflytande på den världspolitiska scenen krav på att vattentillgångarna ska privatiseras. Samtliga institutioner har kritiserats för att i hög utsträckning vara präglade av nyliberala värderingar; att sätta alltför stor tilltro till marknaden med begränsade statliga interventioner. De liberala friheterna övertrumfar därmed viktiga sociala hänsyn. Med en ideologisk skevbild utelämnas därför, i enlighet med Sen och Nussbaums resonemang, viktiga konsekvenser på det sociala planet. Detta förklaras ofta med USA:s konstitution där de individuella fri- och rättigheterna betonas starkt, och genom att EU sedan flera år tillbaka har dominerats av liberala och konservativa regeringar som gör sina politiska och rättsliga prioriteringar. Att kraven på avregleringar av vattenresurserna framförs av dessa politiska aktörer får sättas i sitt sammanhang, för omfattande privatiseringar leder som bekant till att dessa företag får en rätt att ta ut avgifter för vattnet, medan det allmänna inte då längre har uppgiften att (åtminstone försöka) säkra tillgången till vatten för alla. Tas en högre avgift ut för vattnet, och om världssamfundet också tillerkänner privata aktörer den rätten, är det tveksamt om de fattigaste som lever på runt 1 dollar om dagen, någonsin kommer att kunna få tillgång till rent vatten i enlighet med FN:s deklaration. Det finns exempel på att vattenpriser chockhöjs när privata företag tar över distributionen från det allmänna.

Samtidigt finns en berättigad kritik gentemot det allmännas möjligheter att säkra tillgången till vatten. Den allra största delen av vattendistributionen ligger idag i offentliga händer, och det allmänna förmår många gånger inte att säkra vattenförsörjningen till de fattigaste. Samtidigt hävdas att tillgången till vatten skulle öka om en högre andel av vattendistributionen privatiseras, med fler incitament för att dra nya ledningar för de privata företagen, och fler skulle då tillgång till vatten än vad som skulle ha varit fallet om det allmänna som med för små resurser inte hade kunnat bygga ut vattenledningarna i samma omfattning. Dessutom ligger det en poäng i påståendet att människor varken dricker rättigheter eller papper, eftersom nuvarande rättighetsstadga uppenbarligen inte har fått den tyngd eller acceptans från världssamfundet att den efterlevs fullt ut.

Slutsats

Trots att rätten till vatten är definierat som en mänsklig rättighet enligt FN så saknar 1 miljard människor tillgång till vatten. Föreligger det då inte en plikt för de stater och för världssamfundet som har skrivit på FN:s konventioner och deklarationer att tillförsäkra alla världsmedborgare tillgång till vatten?

Jag har förståelse för den argumentationen som nyliberala tankesmedjor som Timbro för om att människor inte dricker rättigheter eller papper, att det allmänna i dagsläget på alla håll inte förmår att garantera vattenresurserna för en stor andel av jordens befolkning. Samtidigt finns det flera skräckexempel på när privata företag har chockhöjt priser, vilket har lett till att man i exempelvis Sydafrika har stängt av folk från vattenförsörjningen.

Man kan diskutera om knappa allmänna resurser och om ökade ekonomiska incitament och drivkrafter för företag att bygga ut vattenledningar. Utifrån mitt perspektiv är det en klar abdikation från det ansvar som världssamfundet har om vi överlåter åt privata företag att ta hand om en så grundläggande mänsklig rättighet som tillgången till vatten. Har vi nu i FN:s deklaration tillerkänt tillgången till vatten som en grundläggande mänsklig rättighet, bör de stater som har legitimerat rättigheten också se till att fullgöra den plikten. Återigen hamnar vi i det som jag inledde med, olika intressen som ställs emot varandra, och vilka rättigheter som ska viktas eller trumfas högst. Det är ingen för evigt varande sanning att inte exempelvis OECD-länderna ska uppfylla FN:s millenniemål om 0,7 % av BNP i bistånd för att på så sätt halvera fattigdomen till år 2015. Om det målet uppfylls, kommer ytterligare fler kunna få tillgång till vatten. Samtidigt bör demokratiseringsprocesser i enskilda stater som Somalia och Zimbabwe fortgå, Det handlar om politiska prioriteringar för världssamfundet och de enskilda staterna. Positiva rättigheter kontra negativa, och om man bestämmer sig för att det ska få kosta eller inte.

Rättsliga och politiska prioriteringar är präglade av dominerande intressen. Marx´s bas och överbyggnad är fortfarande relevant. Den syns ur ett globalt klassperspektiv, där de dominerande rika staterna inte tar tillräckligt ansvar för att halvera fattigdomen och trygga vattentillgångarna. Den syns ur ett genusrättsligt perspektiv, eftersom det oftast har varit män som har utformat de politiska och rättsliga prioriteringarna nationellt och globalt. Förmodligen är det därför som det patriarkala perspektivet i många fall har befästs i rätten, och kanske är det därför som 70 % av de fattigaste utgörs av kvinnor och kanske är det därför som kvinnor generellt också lider allra mest av bristen på vatten. Kvinnors och fattigas behov tas inte på lika stort allvar när rätt och politik formuleras.

Den centrala frågeställningen är för min del inte vilket system som har fungerat bäst vad gäller att trygga vattentillgångarna för alla. Den centrala frågeställningen för min del är snarare hur vi ger kraft åt FN och världssamfundet att på allvar se till att deklarationen om de mänskliga rättigheterna efterlevs. Däremot ställer jag mig djupt skeptisk till om det är stora multinationella företag som eftersträvar vinst som ska sköta vattendistributionen. Jag föredrar att det allmänna i samtliga länder världen över ges möjligheter att garantera alla människors rätt till vatten.

Särskilda referenser:

Elwin, Göran: Marxism och rätt, s.34
Gustafsson, Håkan: Taking social rights seriously, s. 442 ff
Simmonds, Nigel: Juridiska principfrågor, s. 135-141
Sen, Amartya: Utveckling som frihet, s. 89-93
Nussbaum: Centrala mänskliga förmågor, 107-109